Kan en väg vara för säker?

Det är inte alltid lätt med skyltar. Ett begränsat utrymme där avsändaren ska få till ett tydligt och viktigt budskap som helst inte lämnar utrymme åt egna tolkningar. Alla har vi väl skrattat åt budskap som ”Svag is vintertid” och ”Sandas ej”.

För isen är starkare på sommaren? Och varför ska man sanda en gångbana mitt i sommaren?

Nå, även om vi gör oss dumma går budskapet ofta fram och vi får ett gott skratt på köpet – vilket också kan hjälpa oss att komma ihåg att ta det lite försiktigt i området under de kalla månaderna. För den som vill läsa och fnissa finns det en hel del bilder på skyltat.se

20150424_152809Men ibland blir det lite fel. Jag är väldigt intresserad av hur Täby kommun tänkte när de satte upp den här skylten. Jag förstår att de vill att bilisterna ska sänka hastigheten. Men varför nöjer man sig inte bara med en 30-skylt? Ett tydligt och inarbetat budskap.

Kan en väg kan vara för säker? Och vad gör man åt det?

Kanske som i den där norgehistorian som berättar om norrmännen som satte upp varningsskyltar på en väldigt kurvig väg, men så hände det inga olyckor och då tog de ner den igen…

Kanske ville kommunen särskilt uppmärksamma oss på att det är viktigt att köra försiktigt. Men skriv det då! Skriv kör sakta. Man ska inte vara så övertydlig att man blir otydlig.

Annars är jag rätt förtjust även i nedanstående skylt (också den från Täby). Alla som har gått förbi vet nämligen att det bara är änder som vill bada i den lilla pölen – och de bryr sig inte så mycket om att läsa på skyltar innan de doppar huvudet. Men skylten är i alla fall tydlig, och även livbojen talar sitt tydliga språk.20150422_161515

Förrädiska förkortningar

På webben kan du just nu svara på Språkrådets fråga om hur du uttalar förkortningen för Feministiskt Initiativ.

Det får mig att tänka på ett litet problem med partiförkortningen FI, nämligen att jag allt som oftast tror att en artikel med rubriken FI handlar om Finansinspektionen. Så blir det när man är skolad på Finanstidningen. Där har jag förresten varit med om att det nästan har blivit fel i tidningen för att en redigerare – helt rätt – ville förklara vad förkortningen IM stod för när det inte var utskrivet någonstans i texten. Innovationsmarknaden höll där på att förvandlas där till Individuell Människohjälp.

Förkortningar är praktiska för den som känner till vad de står för, men det är alltid tydligare och snyggare att skriva ut ordet.

I rubriker är utrymmet begränsat, och jag köper därför resonemanget att det funkar att använda de förkortade partibeteckningarna i stället för att skriva ut hela det politiska namnet. Gott så, men om det kan bli missförstånd är det alltid viktigt att så tidigt som möjligt i texten förklara vad förkortningen står för. Även inom kommuner förkortar man gärna namn på till exempel nämnder – och eftersom begreppen ofta är löjligt långa så är det rent av lämpligt att göra det internt. Men när medborgare läser dokument där det rakt igenom står KSAU hade det varit bra om man i första stycket förtydligat att det handlar om kommunstyrelsens arbetsutskott. Har man väl talat om det på ett ställe går det att fortsättningsvis skriva bara utskottet, vilket gör texten mindre tung.

Även om jag själv är sparsam med förkortningar – jag förkortar helst inte ens vedertagna uttryck som t.ex. eller bl.a. i löpande text eftersom förkortningar på samma sätt som onödiga versaler kan störa läsflytet – är jag fascinerad av hur vi i dagens snabba teknikvärld utvecklar nya, kreativa förkortningar. När Twitter endast har plats för 140 tecken lär vi oss att skriva iaf (i alla fall), mht (med hänsyn till) och mtp (med tanke på). Och nästan alltid kodar våra hjärnor förkortningarna rätt, åtminstone tillräckligt för att vi ska förstå sammanhanget. Att däremot förkorta budskapets huvudord, som i tidigare nämnda FI ska man dock vara sparsam med om man inte är säker på att alla gör samma tolkning eller att sammanhanget är tillräckligt tydligt. Annars kan det bli lite tokigt. Finansinspektionen och Feministiskt Initiativ är inte riktigt samma sak.

Vi tolkar ord subjektivt

Förra veckan var jag hos nätverket Kvinnor som leder, ett nätverk för kvinnor som arbetar inom idrotten. Många olika idrotter och synpunkter var representerade, och jag var inbjuden för att prata om ord och hur vi tolkar dem. Vi fick en bra diskussion om hur lätt det är att ha samma värderingar men uttrycka dem på olika sätt.

Vi kom bland annat in på ordet feminism, ett ord som kan betyda olika saker för olika människor. För en del personer betyder det jämställdhet. Andra är kanske lika mycket för jämställdhet men har svårt att kalla sig feminister – eftersom feminism för dem kan innebära att vara radikal och stå på barrikaderna.

Våra tidigare erfarenheter och värderingar spelar in när vi tolkar ord.

När vi kommunicerar eller förhandlar och får mothugg är det därför viktigt att stämma av om vi har samma uppfattning om ett ord som den vi pratar med.

Vad betyder t.ex. ordet kallt? Fråga mig och fråga en person från Sibirien. Säkert har vi olika uppfattning om när temperaturen börjar bli kylslagen. Eller fråga mig vid olika tillfällen. När jag simtränar och hoppar ner i inomhusbassängen inleder jag varje träningspass med att huttra av kylan. Då pratar vi 26-27 grader. Inomhus är det kallt. Samma temperatur utomhus, i Medelhavet när solen skiner, upplever jag som varm och kallar för en härlig semester. Det är lätt att tolka olika utifrån sammanhang.

Just därför är det så viktigt att du sätter dig in i läsarens perspektiv när du skriver en text. Fundera över vad mottagaren har för kunskaper om ämnet och hur hen kan tolka det du skriver.

Det viktigaste är att ditt budskap når fram och att läsaren förstår vad du menar.

Jag tror att mitt budskap gick fram hos Kvinnor som leder. Det allra roligaste med kvällen var att när jag kom hem fick jag meddelanden från två av åhörarna som hade laddat hem Svenska Akademiens ordlista till telefonen – den i mitt tycke absolut bästa appen, gratis är den också – efter att jag tipsat om den flera gånger under kvällen. Tjat är tydligen också ett sätt för att få fram ett budskap.

Svenska Akademiens ordlista är en samtidsguide.

Finns även i digital version, både på nätet och som app till telefonen.

Begripliga särskrivningar

I morgontidningen fanns i dag två särskrivningar. Annonsen för Vårruset, förlåt Vår Ruset, var inte otippad. Många företag skriver sina evenemang på det viset och annars gärna med en versal mitt inne i ordet. Den andra särskrivningen hittade jag i en ingress: vår budgeten. Nu är hjärnan så fantastiskt konstruerad att den nästan av sig själv läste ihop de två orden, inom någon mikrodels sekund avkodade textens betydelse och förstod att det inte handlade om vår budget.

För med tanke på alla särskrivningar vi ser är det sällan som de leder till missförstånd. Irritation, fniss och störd läsning, visst, men vi förstår nog ändå att det inte springer omkring levande kycklingar i frysdisken när vi följer skylten kyckling lever i frysdisken. På samma sätt har jag aldrig varit med om att någon i mitt sällskap har tänt en cigarett när det står rök fritt – även om busungen i mig allt har lite lust att testa vad som skulle hända. Däremot har jag hört om ett knytkalas där de inbjudna hade fått en lista på vad de skulle bidra med. Det ryktas att värdinnan blev aningen upprörd när en av gästerna kom dit med fyra feta ostar, precis enligt inköpslistan. Säkert gott men inte helt rätt om man planerat att göra grekisk sallad.

En gång har jag och mitt sällskap också fått viss huvudbry. Vi beställde crème brûlée som skulle serveras med melon glass och jordgubbar. Visst var vi nyfikna på om den skulle serveras med melon, glass och jordgubbar eller enbart med melonglass och jordgubbar. Det var det sistnämnda. Det var gott och ingenting att bli upprörd för. För just särskrivningar verkar vara något som fortfarande upprör människor och lockar fram språkpoliser. Jag föredrar förstås texter där man följer regeln att sammansatta ord skrivs ihop. Det underlättar läsbarheten och hjärnan slipper koda om det den ser, men man måste också sätta texten i större sammanhang och inte bara hänga upp sig på särskrivningar. Är det värre med en särskrivning än en obegriplig mening? Får man sätta kommatecknet var man vill i meningen så länge man skriver ihop? Särskrivningar är lätta att upptäcka och lätta att klanka ner på. Men ett felplacerat kommatecken eller ett syftningsfel kan också ge texten en helt annan betydelse.

Jag har flera gånger hört teorin att särskrivningar skulle vara ett modernt arv från engelskan, samtidigt som min australiensiska kompis berättar att de skriver ihop allt mer. Katharina Hallencreutz som är språkforskare berättar också i tidningen Språkvård  att särskrivning inte är något nytt. Redan under 1700- och 1800-talen fanns samma tendenser: Bellman skrev bränvins flaska, Anna Maria Lenngren skrev hufvud stad. Samtidigt avfärdar Hallencreutz också att det engelska språkbruket i det här fallet skulle vara en så stor influens. Elever i grundskolan har inte tillräckliga kunskaper i skriven engelska för att konstant skriva isär, menar hon.

Mer troligt är att mobiltelefonerna har en stor roll i vårt språk. I telefonernas sms-ordlistor finns inga eller få sammansatta ord. Kanske bidrar de smarta telefonerna till allt fler särskrivningar, men de bidrar också till ett allt större intresse för ord. Wordfeud och liknande ordspel finns i var och varannan telefon. Genom att ständigt vara uppkopplad mot både Facebook och Twitter kan vem som helst formulera kluriga meningar. Och hålla dem kort. Vi lär oss att på ett begränsat utrymme få fram det viktigaste av det vi vill ha sagt. Och det är bra. Kort och enkelt är lättare att läsa. Även om en och annan särskrivning smyger sig in.

 

Jordiga gubbar eller jordgubbar. Vilket som.

Jordiga gubbar eller jordgubbar. Vilket som.

Ortnamnen berättar en historia

Jag läste nyligen Den osynlige mannen från Salem, en läsvärd deckare av Christoffer Carlsson. Det kändes möjligen lite konstigt att boken var skriven i jag-form, men å andra sidan vet vi ju att polisen alltid klarar sig i deckarna oavsett hur de är skrivna.

När jag läste började jag fundera inte bara på hur boken skulle sluta utan också på namnet Salem. När jag hör det tänker jag alltid på Stephen Kings Salem’s lot, men den boken skrevs förstås långt efter det att det svenska Salem fått sitt namn, antagligen inspirerat av det bibliska Salem för Jerusalem. I det fantastiska materialet Namn och namnforskning berättar redaktören Staffan Nyström om orten Slæm (eller Slem) som la till en bokstav mitt i ordet och fick bort alla associationer till slem, trots att betydelsen från början var slånbygden.

Ortnamn är så spännande. De innehåller ofta så mycket historia. Om vi kan tolka dem rätt kan vi få en bild av hur en plats såg ut för många år sedan. Tack vare namnen i en trakt kan vi ofta gissa oss till vad som växte på platsen, vilka vilda djur som fanns där och vilka näringar som har varit viktiga. I ortnamnen kan vi hitta spår av jakt, till exempel Falkenberg som skulle kunna härleda till medeltida fångst av falkar, och tydlig information om vilken fisk som fanns i Mörtsjön. En inte alltför vågad gissning är att det fanns mycket slån i Salem förr i tiden.

Ett annat ortnamn att fundera över är Njutånger. För länge sedan betydde njuta fånga. Niuta var också ett äldre namn på Nianån. Ortnamnsledet -ånger betyder vik och ger en bra bild av hur det svenska landskapet såg ut före landhöjningen – i dag ligger många tidigare vikar längre in i landet men har behållit sina namn. Ånger är således inte ett dugg ångestfullt. Bara väldigt intressant ur flera perspektiv.

P1010931

Det juridiska språket

Domar ska vara begripliga för allmänheten och kunna läsas av människor som inte är jurister. Det säger Sveriges Domstolar. Ändå kan språket i domarna vara svårt att förstå.

I helgen lyssnade jag på en mycket intressant föreläsning av Ann Blückert som har skrivit en avhandling om juridikstuderandes språk och även arbetat med språkrådgivning vid domstolar. Blückert berättade om en genre med stora krav. För hur hanterar man texter som ska läsas av personer vars läs- och sakkunskap varierar stort? Både högre instans och den som är dömd ska kunna läsa domen. Massmedier, allmänhet och olika ombud ska kunna ta till sig vad som står. Det innebär att språket måste vara godtagbart för alla berörda.

Jurister är ofta intresserade av språk och duktiga på att formulera sig. Men det kan uppstå problem när jurister skriver just för andra jurister utan att tänka på att även lekmän kan behöva läsa texten. När de staplar inskott, alltså en fras som likt den här skjuts in mitt i meningen, på varandra blir texten svårare att läsa för den som inte är så van vid juristspråket. Det skulle vara lätt för en yrkesgrupp att skriva med sina kollegor i åtanke, lätt att säga att de har samma förkunskaper och samma sätt att skriva eftersom de behöver följa vissa normer för sin genre. Men vad händer när olika grupper möts?

Vad händer när försäkringsbolagen måste tala om för sina kunder att villkoren är ändrade eller när myndigheters beslut ska nå ett stort antal medborgare? Hur hanterar man åtalade som vill läsa och förstå sin dom eller patienter som inte förstår vad det står i deras journaler? När blir ett arbetsredskap, som till exempel en patientjournal, något som patienten själv ska förstå? Det är inte helt enkelt, och för att återgå till Blückerts intressanta iakttagelser så berättade hon just om hur olika sakområden kan krocka. Ett medicinskt intyg i en dom får ofta ett svårbegripligt fackspråk eftersom skribenten är rädd att förändra betydelsen genom att redigera texten. Och man får naturligtvis inte förändra betydelsen eller skriva om lagtexter lite som man vill.

Men det finns mycket annat man kan göra för att underlätta ett svårt språk, till exempel skriva kortare meningar och ersätta den juridiska jargongen med vanliga uttryck. I stället för att skriva att kostnaden stannar på staten går det att skriva att staten betalar kostnaden. Jurister borde nämligen vara särskilt intresserade av att skriva vårdat, enkelt och begripligt. För språklagen är också en lag som ska följas.

Så många paragrafer

Så många paragrafer

Skriv positivt

Det finns flera skäl till att undvika negationer när du skriver. Negationer är tråkiga och det är lätt att trassla in sig i dem.

Uttrycket den minst olämpliga har jag mött hos flera myndigheter när de velat förmedla ett beslut som de misstänker att mottagaren inte kommer att gilla. Det betyder på vanligt språk den mest lämpliga men det vill man sällan skriva när det handlar om tråkiga beslut. I stället lindar man in sitt nej för att det ska låta trevligare. Problemet är att det bara blir krångligt. Ju rakare du skriver desto enklare blir det. Skriv det du menar men lägg till ett tyvärr eller dessvärre om du vill beklaga. Tonen är viktig men den får inte ta bort det enkla. Mottagaren måste förstå beslutet utan att behöva läsa det flera gånger.

Det sägs att hjärnan har svårt att förstå ordet inte. När jag för många år sedan läste idrottspsykologi diskuterade vi vikten av att lära fotbollsspelare att tänka jag ska skjuta bollen i mål hellre än jag får inte träffa målvakten. Vi lärde oss att en höjdhoppare som ger sig själv bilden av hur hen hoppar utan att riva har bättre förutsättningar att faktiskt göra det än den som i stället tänker att hen inte får riva ribban.

Undvik negationer

Undvik negationer

Hur många gånger har vi tänkt att vi inte får glömma att stänga av spisen och sen ändå bara kommit ihåg att det var nåt vi skulle glömma eller inte glömma. Och så vet vi ändå inte om spisen är avstängd. Det är också lättare för oss att komma ihåg att ställa in vår parkeringsskiva om skylten påminner oss just om att komma ihåg i stället för att inte glömma. Jag vet – för det finns aldrig någon skylt som påminner, bara skyltar som hjälper mig att glömma.

Jag vågar påstå att de matbutiker som i jultider byter ut skylten glöm inte saffran till kom ihåg saffran också kommer att sälja mer av det gula guldet. Någon butik som vågar anta utmaningen och testa?

Du som nu protesterar och säger att det här bara är bluff, ärligt talat, skulle du säga till ditt barn att inte springa rakt ut på gatan? Naturligtvis inte. Mycket pedagogiskt säger du i stället stanna och se dig för innan du springer över gatan. Lite längre. Mycket tydligare. Och mycket trevligare.

För ordet inte är inte bara förvirrande. Det är också så mycket trevligare att tala om för andra vad de får göra. Förbud är rätt trist. Påbud är roligare, och de bidrar till en mer positiv tillvaro.